Det svarta teet föddes utan tvivel i Kina, förmodligen i slutet på 1500-talet. Man brukar tala om trakterna kring Wuyibergen i Fujianprovinsen i sydöstra delarna av landet. Exakt hur det uppfanns vet man inte. Enligt sägnerna handlar det, som så ofta, om ett misstag. Någon råkade glömma att hetta upp tebladen och de började då oxidera. Förmodligen hängde utvecklingen i början ihop med oolongteets. Vad som haft stor betydelse för spridningen både förr i tiden och på senare år är dock dess goda exportegenskaper. Svart te är mycket mer hållbart än grönt te och lämpade sig därför bättre till de långa transporterna. Svart te har aldrig varit särskilt populärt i Kina, eller Japan heller för den delen. I början av 1600-talet skeppades de första små mängderna svart te till Europa av holländska handelsmän. Det svarta teet var från början en västerländsk attraktion som spred sig fort i västvärlden, främst genom Ostindiska kompaniet. 

Det är till stor del engelsmännen som från början varit de stora beivrarna för svart te. Man importerade först stora mängder svart te från Kina ända tills man startade egen teproduktion i kolonierna Indien och Sri Lanka (dåvarande Ceylon) i mitten och slutet av 1800-talet. Innan dess var faktiskt Kina det enda landet i världen som producerade svart te. 

Förutom att engelsmännen upptäckte och kultiverade den indiska typen av teplantan, Camellia sinensis assamica, lyckades de också hämta (eller kanske snarare stjäla) kinesiska teplantor och starta den första produktionen av te utanför Kina och Japan. Den brittiske botanisten och äventyraren Robert Fortune lyckades ta sig in i det då ganska slutna kinesiska inlandet och under vad som verkar ha varit mycket äventyrliga förhållanden lyckades han införskaffa teplantor som han med hjälp av engelska staten planterade i Indien. Experimenten med plantorna och produktionen var ofta mycket krävande, men efter många misslyckanden utvecklades en professionell produktion, och när verksamheten industrialiserades omkring 1880-talet växte också marknaden globalt. 

Engelsmännen utvecklade produktionen och handeln med svarta teer. 1886 importerade England hela 77 000 ton te från Kina, men efter att deras produktion i Indien och Sri Lanka kom i gång på allvar sjönk importen från Kina dramatiskt för att nästan upphöra senare på 1900- talet. På grund av fraktfördelarna och att västerlänningar vant sig vid smaken var det då svart te som gällde och det är egentligen anledningen till att vi fortfarande främst dricker svart te.  

Även i Ryssland och dess grannländer, inklusive Mongoliet, är svart te viktigt och detsamma gäller inte minst i de forna brittiska kolonierna Indien och Sri Lanka där svart te i princip är det enda man dricker. I Kina dricker man knappt något svart te alls trots sin betydande produktion, det går på export. Produktion av svart te förekommer också i bland annat Ryssland, Turkiet och Iran (främst för inhemsk konsumtion) och under 1900-talet växte afrikanska länder med Kenya i spetsen fram som stora producenter av svart te. Än så länge finns det inte några höga kvaliteter, men det är förmodligen bara en tidsfråga.